God jul!

Nu tar vi ledigt över helgerna och kommer tillbaka med nya krafter 2018! Vi planerar att inleda det nya året med berättelsen om hur Gyllingen startade. Något att se fram emot!

Vi önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! 🎅🤶🎄🎁🎉

Annonser

Att berätta

Här kommer en fiktiv berättelse baserad på erfarenheter från vår verksamhet.

”Berätta.” Hon sitter som förstenad. På sin vanliga plats i hörnet av soffan. Liten och oansenlig. Där har hon suttit i nästan en termin med en filt omsvept runt kroppen och en kudde i knäet som hon kramat krampaktigt. Lisa tittar på henne. Det är ingen uppmaning som Lisa uttrycker, snarare ett uppriktigt intresse.

”Jag har inget att berätta.”

”Men du sade nyss att du kände igen Karins berättelse. Jag uppfattade som att du också hade något att berätta.” Lisa ler och jag sitter lugnt på min plats. De andra barnen börjar skruva lite på sig. En massa energi som vill ut. Vi har suttit ganska länge och pratat.” Men om du inte vill så behöver du inte.” Flickan som sitter längst in i hörnet kan vi kalla Matilda. Hon är liten, mager och ljus med ett förskrämt ansiktsuttryck. Under våren ska hon fylla tolv år. ”Karin berättade just om en semester som hon sett fram emot, och som inte blev av för att pappan mådde dåligt. Har du varit med om något liknande?” Matilda drar upp knäna mot magen.

”Nej, det känner jag inte igen.” Hon tittar avvisande ut genom fönstret. Det är mitten av mars och några enstaka snöhögar berättar om att det varit en ovanligt snörik vinter. En spårvagn åker förbi. Det skallrar lite i fönstret. Lisa låter henne vara. Vänder sig mot gruppen och berättar att det inte är ovanligt att barn som har psykisk sjukdom ofta blir besvikna över utlovade festligheter som sedan ställs in på grund av att föräldern mår psykiskt dåligt. Och berättar vidare att det troligen är så att föräldern faktiskt vill det men inte klarar av det. Barnen börjar bli lite oroliga. Vi har suttit lite för länge. Det är snart dags att avsluta för dagen.

”Vi tar bolleken nu, säger jag.” Det blir liv och rörelse. Det är en lek som alla tycker om. Vi går ut i köket och bildar ring. Jag säger ett namn och kastar bollen till henne. Hon tar emot och säger ett annat namn och kastar vidare. Sedan går det runt. Jag skickar in en boll till och nu börjar det bli lite svårare. Man måste hålla reda på vem man kastar till och vem man får bollarna från. När vi har fyra bollar ute kapsejsar det och vi får börja om. Vi kör leken tre gånger sedan är det dags för avslutningsceremonin.

Barnen försöker samsas i den lilla hallen när de sätter på sig skor och ytterkläder. Det är armar och ben överallt. Ett smärre kaos. Jag säger hej då till alla och retirerar tillbaks. Jag hör ett ljud inifrån rummet och går dit för att titta efter. Vid arbetsbordet står Matilda och låtsas rita. Jag ser att hon vill något.

”Hej Matilda är du kvar?”

”Ja, men jag ska gå nu.”

”Vänta nu, är det något du funderar över?” Hon tittar envist ned mot det vita arket. Hon har dragit en linje på det. Lite planlöst ser det ut som. ”Sätt dig i soffan.” Hon går utan att titta på mig till soffan. Sätter sig i sitt vanliga hörn. Lägger filten över sig och tar kudden. Det är något väldigt avvisande över henne. Jag ropar till Lisa att hon ska ta med sig lite juice. Lisa kommer in och häller upp ett glas till henne. Jag ber henne att berätta. Hon sitter tyst. Tittar ned på kudden samtidigt som hon gräver i den med händerna. Sen tar hon sats.

”Jo, jag kände igen Karins berättelse. Min mamma brukar ofta utlova roliga saker och sen blir det inte av.”

”Kan du berätta om någon sådan händelse?” Hon börjar klia sig på armarna. Jag noterar att hon har eksem.

”Förra veckan berättade min mamma att vi skulle åka till äventyrsbadet i Lerum någon gång under helgen.  Jag blev jätteglad och såg fram emot det jättemycket. Berättade det för mina klasskamrater och även fröken. Hon blev glad för min skull.” Hon stannar upp i berättelsen. Tittar för första gången upp på mig. Lisa har satt sig ned i en fåtölj vid sidan om mig.

”Vad hände, frågar Lisa försiktigt.” Matilda dröjer med svaret.

”På lördagen vaknade jag tidigt, gick upp och gjorde frukost. Satte mig och åt och sen gick jag till mammas rum. Alltså, jag visste redan när jag öppnade dörren att det inte skulle bli något äventyrsbad. Jag kände det på mig. Där låg hon och tittade rakt upp i taket. Som hon brukar göra dåliga dagar.”

”Och det händer ofta?”

”Nästan varje gång, och ändå hoppas jag alltid att det ska bli av. Jag blir alltid besviken och ledsen.”

”Hur ofta är din mamma sjuk?”

”Egentligen hela tiden, jag minns inte när hon mådde bra sist.”

”Var finns din pappa.”

”Jag vet inte, han försvann redan innan jag föddes. Mamma är ensam med mig.”

”Får du ingen hjälp?”

”Nä, inte mycket, jag brukar ta hand om det mesta.”

”Vadå ta hand om det mesta?”

”Ja du vet, diska, städa, tvätta, laga mat.” Lisa sitter tyst en stund. Häller upp ett glas juice.

”Det där är inte dina ansvarsområden. Det är saker som din mamma ska göra. Hjälpa till är en sak men att ansvara för allt det du räknar upp är inte ett barns ansvar. Gör du något kul ibland, träffar kompisar eller pysslar med någon hobby?”

”Jag har sällan tid och knappt någon kompis. Dessutom vill jag ta hand om mamma. Hon är ju sjuk.”

”Pratar du med någon annan vuxen?”

”Ibland går jag till kuratorn på skolan men jag har aldrig berättat för henne om min mamma.”

”Du ska inte behöva ha det på det här viset. Du behöver hjälp och även din mamma. Du måste få tid att vara barn, leka och umgås med andra. Är det okay att vi ringer din kurator i morgon och pratar med henne om din situation?”

”Kommer jag att tvingas flytta till en annan familj då? Jag menar om de får reda på hur jag har det? Vad gör jag om de lägger in mamma på sjukhus.”

”Nej, så är det inte, men du behöver hjälp och även din mamma. Hon har ju faktiskt tagit kontakt med oss och sett till att du får gå i grupp här. Hon vill nog att du ska få det bra men hon kanske inte orkar se till det själv. Och det kanske är så att du behöver en familj som du kan bo hos då och då och framför allt om din mamma läggs in på sjukhus. Men det är saker som andra kommer att hjälpa till med. Men i morgon börjar vi med att ringa din kurator och sedan får vi ser hur vi går vidare. Du kommer inte att behöva skiljas från din mamma.” Jag tittar på Matilda, hon ser ledsen ut men det är också något annat över henne. Som om hon sänkt garden, släppt ned axlarna. Händerna vilar lugnt på kudden. När hon reser sig upp och går mot hallen så är det en annan hållning i kroppen. Mer avslappnad. Hon sätter på sig ytterkläderna tar i hand och säger hej då. Jag noterar att rösten är glad, eller kanske lättad.

”Vilken skillnad det var på henne, säger jag till Lisa, bara för att vi försöker hjälpa henne.” Lisa dukar undan från bordet där vi har suttit och fikat. Hon ställer in smöret och osten i kylen och vänder sig mot mig.

”Jo, så är det nog men jag har sett det där förut. Just det att barnen får berätta om sin situation. Det kanske är framför allt det som gjorde att hon kände sig lättad. Någon mer vet hur hon har det. Hon blir bekräftad och bara att sätta ord på sin vardag lättar upp livet. Att vi sedan erbjuder oss att hjälpa henne underlättar ju också förstås. Men just det där att få berätta, det är jätteviktigt.” Hon stänger kylskåpsdörren och går emot kontoret. Det är dags att åka hem. Lite senare än vad det var tänkt men det var det värt. En flicka på tolv år har fått berätta och det har gjort skillnad. Jag tänker medan jag sätter på mig jackan att det inte kändes som någon stor uppoffring att stanna kvar några minuter och lyssna på Matilda men för henne var det kanske rent avgörande för resten av livet.

Jag låser dörren, det är för årstiden ganska ljummet och en föraning av våren kan skönjas. En spårvagn åker förbi och jag konstaterar att jag kommer att missa den. Nå, det kommer fler.

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det är alltid så skönt att komma hit, hemtrevligt på något vis”

”Det är alltid så skönt att komma hit, hemtrevligt på något vis”. Den som säger det är en tonåring som har gått några gånger i en av våra stödgrupper.  Hennes bror nickar instämmande. De är tretton respektive femton år och till utseende väldigt olika varandra. Den yngre, som uttryckte sin förtjusning, är ljus och ganska liten till växten. Ett känsligt ansikte. Den äldre är mörk, lång och smal. Hans ansikte bär spår av en tuff tillvaro. Pappan är psykiskt sjuk och mamman har missbruksproblem.  Det är november och utanför regnar och blåser det. I köket brinner ljus. Vi ska alldeles snart fika. Några i gruppen saknas. Klockan är några minuter i fem. Vi hälsar på syskonen och säger välkommen. Det är jag och Einar som är ledare för gruppen. Två vithåriga män i övre medelåldern. Dagens tema är psykisk sjukdom. Vi ska samtala om det och även göra några övningar. Men vi stannar upp här. För det som den yngre systern har uttryckt är något som vi hört flera gånger. Att det är så trevligt att komma till Gyllingen. Vad är det som gör att så många tycker att det är en trevlig atmosfär på Gyllingen? Så till den grad att en del gärna återkommer i andra grupper trots att det är samma saker de kommer att få höra. Bara för att få komma till Gyllingen.

Lokalerna ligger i ett gammalt 1700-talshus ganska centralt i Göteborg. Från början var det ett kvinnofängelse och det är kanske inte den bästa förutsättningen för att få till en trivsam atmosfär. Men mycket har hänt sedan dess. Många olika verksamheter har haft sina tillhåll här och lokalerna har renoverats ett otal gånger. Det är varma och förhållandevis små rum utan att för den delen vara klaustrofobiska. När Einar går fram och hälsar välkommen samt tar i hand gör han det med eftertryck. Han visar att han är glad över att se dem igen. Inte på något översvallande sätt utan med ett allvar som gör att barnen eller ungdomarna faktiskt känner att han menar det. Det är ingen teater. De betyder något, de är viktiga. När de kliver in i rummet kan de slappna av. De vet att det är tillåtet att säga vad de vill. Berätta vad som helst. Allt tas emot av stödgruppsledarna med största allvar. Det de säger är viktigt. Och det de säger stannar i rummet. Det vet de två syskonen som kommer. De kan slappna av, det är en del av deras känsla av att det är trivsamt. Och kanske får de en liten paus i en annars osäker och kanske ångestfylld tillvaro.

De andra kommer och det är dags att sätta sig till bords och fika. syskonen sätter sig och tar för sig av det som dukats fram. De får snart sällskap av de andra. Gruppen består av sex ungdomar. Alla med liknande erfarenheter av att någon i familjen har en psykisk sjukdom. De första gångerna vågade inte syskonen äta något men nu sätter de i sig försvarliga mängder smörgåsar och juice. Ett tecken på att de känner sig trygga. En del ritualer förekommer medan vi fikar men till största delen sitter vi och pratar om vardagliga ting. Det skojas eller berättas om saker som hänt under veckan som gått. Gruppen börjar känna sig trygga med varandra. Den yngre systern äter som om hon är rädd att det ska ta slut. Medan samtalet pågår blir gruppen mer och mer avslappnade. De litar på varandra och på ledarna.

Senare i soffan inne i det inre rummet berättar Einar om psykisk sjukdom och olika diagnoser. Flera nickar instämmande. I hörnet av soffan har en tjej somnat. Vi låter henne sova. Vi utgår från att hon behöver det. Och ungdomarna vet att det är en tillåtande miljö. Vill man sova eller avstå övningar eller helt enkelt knipa käft så får man det. Syskonen är däremot mycket uppmärksamma. De har levt över ett decennium i en kaotisk tillvaro. Nu känner de igen mycket. De får svar på frågor de inte ens visste att de hade. Deras liv och mående blir plötsligt förståeligt. Saker som de har anat blir nu bekräftat. Vi har tagit med oss tomater in till rummet och den äldre brodern äter oavbrutet. Det rinner lite tomatsaft utmed hakan, han märker det inte.

Vi sätter oss vid arbetsbordet. En övning ska göras som innebär att de får både rita och skriva. Vi betonar att de inte behöver prestera ett konstverk. Det som är viktigt är vad de berättar. När övningen är slut delar de med sig av sin bild och vad de har skrivit. Tjejen som somnade i soffan vill inte delta i övningen. Hon är inte i form den här dagen och vi säger att det så klart är helt okay. Hon väljer att lyssna på de andra.

Klockan har hunnit bli kvart i sju. Ute är det becksvart. Vi gruppledare står i hallen och tar adjö. Syskonen tar i hand och säger att vi ses nästa vecka. Det har varit ett jobbigt tema och det märks på några i gruppen. Alla är inte vana vid att prata så öppet om psykisk sjukdom. Syskonen ser dock glada ut, de vet att de ska hit även nästa vecka.

Vi städar upp och känner oss ganska nöjda. Gruppen trivs ihop och därmed vågar de dela sina upplevelser med de andra. Jag tittar ut genom fönstret. Jag ser syskonen gå tätt ihop över gräsmattan. De verkar inte prata men ryggarna är raka och det finns en samhörighet mellan dem. Något som inte fanns från början. De har fått med sig kunskap som de kan ha nytta av i sin vardag. Men kanske är det viktiga just nu att de fått vara på Gyllingen. Haft en trivsam stund tillsammans med de andra. En liten vila från en tillvaro som ibland är kaotisk. Och för en gångs skull har de blivit tagna på allvar. Några har lyssnat. De försvinner bakom några buskar och jag går in och hämtar mina ytterkläder. Tänker medan jag sätter på mig jackan att det är en kombination av bra bemötande, tillit och miljö som gör att Gyllingen är trivsam. Och, som sagt, att de får vila sig en stund från den bistra verkligheten.

Einar låser ytterdörren. Vi säger hejdå och åker hem till de våra.

/Kjell

Obs! Gruppen som beskrivs i texten är fiktiv, men baseras på verkliga möten genom åren.

Att vara med i en mellangrupp!

Om du är mellan tio och tolv år så kan du gå i en MELLANGRUPP här på Gyllingen. Som vi skrev om i förra inlägget, så är det gemensamma för alla i gruppen att någon i deras familj är eller har varit psykiskt sjuk.

För mellangruppen ser programmet likadant ut som för barngruppen, med olika teman varje vecka. Varje träff innehåller också olika aktiviteter, som lek och skapande. I mellangruppen blir det ofta lite mer diskussioner, prat och t.ex. värderingsövningar, än i barngruppen.

Ett viktigt tema som vi tar upp är ”gränser”. Vi brukar börja med att prata om fysiska gränser, hur nära mig får någon komma? Vilken betydelse har relationen för hur gränserna dras och hur påverkar den situation man befinner sig i? Om man t.ex. står på en fullsatt buss och måste trängas, kanske inte känslan av att någon går över den fysiska gränsen blir så stark? Vi pratar också om olika typer av beröring, som kram, klapp eller blick. Att det kan kännas på olika sätt beroende på ens gränser och relationen till den som man möter. Det viktigaste budskapet med detta tema är att man har rätt att ha och bestämma över sina egna gränser. Man har också rätt att säga nej till saker man inte vill. Temat handlar också om känslomässiga gränser, viktigt att prata om kopplat till psykisk sjukdom. Många föräldrar upplever att det är svårt att prata med barnen om den psykiska ohälsan. Hur mycket eller hur lite ska man berätta? Och om vad ska man berätta? Alla föräldrar som vi möter vill sina barns bästa. Vi brukar säga att det är viktigt att möta barnen på deras nivå, att lyssna på de frågor som de (ibland) ställer och att svara på dessa så gott man kan. Det är inte alltid som barn är intresserade av det som vi vuxna tror att de vill veta. När det gäller känslomässiga gränser, så är det viktigt att visa för barn att olika känslor kan få finnas samtidigt, till exempel att man faktiskt har rätt att må bra fastän någon annan mår dåligt. Det handlar också om att lyfta bort ansvar från barn. Deras högsta önskan är ofta att den sjuke ska bli frisk och de tar lätt på sig ansvaret för att hjälpa till i detta. En omöjlig uppgift för ett barn. Många barn är otroligt hjälpsamma, omtänksamma och empatiska. Egenskaper som är bra att ha, men som ibland riskerar att bara vändas mot andra och att barnen glömmer bort sig själva och sina behov.

Även mellangruppen har två familjeträffar, en i mitten av terminen och en på avslutningen.

Vi läser mycket i våra barngrupper, ibland kopplat till temat och ibland bara för att böcker är bra 🙂 Man kan med fördel använda böcker som egentligen är skrivna för yngre barn även i mellangruppen, det blir ofta en trevlig stund när vi samlas i soffan.

 

Ett exempel på en bok vi läser: Liten av Stina Wirsén

 

Att vara med i en barngrupp!

Vi tänkte starta bloggandet med att berätta om vad vi gör i våra olika grupper och börjar idag med BARNGRUPPEN!

De som kan vara med i barngruppen är sju till nio år gamla och gemensamt för alla är att någon i familjen är eller har varit psykiskt sjuk. Ofta är det föräldrar som har en sjukdom, men det kan också vara syskon. Den sjuke behöver inte ha någon diagnos, det räcker att familjen upplever att psykisk ohälsa finns och att det påverkar familjemedlemmarna.

Innan första träffen med gruppen har vi träffat både vuxna och barn för att berätta vad vi gör och hur vi tänker. Det är viktigt för att det ska kännas lite tryggare att börja i gruppen. På den första träffen är vuxna också med barnen och alla får möjlighet att kika på varandra. Det brukar vara mellan fem och åtta barn som är med i varje grupp och vi är alltid två ledare.

Efter den första gångens informationsträff kör vi igång med träffar för barnen. En grupp håller på i en termin, en och en halv timme en eftermiddag i veckan. Vi startar varje träff med fika, oftast mackor och juice. Varje träff har ett tema som vi vrider och vänder på genom lek, övningar, skapande och lite prat. Några av temana som vi tar upp är:

  • Känslor – känslor är viktiga, de berättar något för oss och vi måste lyssna på dem.
  • Försvar – är bra att ha, men också viktigt att ha någon som man litar på som man kan visa hur man egentligen mår.
  • Psykisk sjukdom – att lära sig mer om psykiska sjukdomar, diagnoser och symtom och olika behandlingar, kan göra det lättare för barnen att förstå och förhålla sig till det de möter. Det är också viktigt att få ställa frågor som man funderar över och att kunna känna igen sig i andra barns berättelser.
  • Familjen – alla familjer har goda sidor, men ibland kan det också vara jobbigt i familjen. Det kan vara viktigt att prata om roller och ansvar i familjen och också att få möjlighet att beskriva sin familj och dess styrkor.
  • Den egna personen – det är viktigt att fundera över vad man är bra på, vad man tycker om att göra och vad man tycker om hos sig själv.

 

20170302_092444

Så här kan det se ut i soffan efter en barngruppsträff 🙂

 

En gång i mitten av terminen och på avslutningsträffen får barnen bjuda in sina familjer och vi har familjefest! Då brukar vi äta något gott och barnen får visa och berätta vad vi gjort i gruppen. De vuxna får också prova på en del övningar som vi brukar göra, till exempel ”höjdpunkter och bottennapp”, där man får berätta något bra och något dåligt som hänt sen man sågs sist.

Barn som gått i barngrupp hos oss brukar berätta att det varit roligt med lekar och skapande och att träffa andra barn. De brukar också tycka att det är skönt att få prata om saker, även om det vara jobbigt och tråkigt. Att dela upplevelser och tankar med andra som känner igen det man beskriver, kan vara väldigt skönt och göra det lättare att förstå och lära sig mer om sig själv.

Premiär!

Här kommer det första inlägget på Gyllingens nya blogg! Vi hoppas att ni vill följa vårt arbete!

Här på bloggen kommer vi att dela med oss av senaste nytt i verksamheten och om vad som är på gång framöver.

Just nu har vi två grupper igång, en för barn och en för tonåringar. Tonårsgruppen kommer att pågå fram till mars 2018 och i januari kommer vi att starta upp en ny barngrupp och en ny mellangrupp. Där kan man vara med om man är 7-9 år (barngrupp) eller 10-12 år (mellangrupp). Det finns några platser kvar.

Sedan ett år tillbaka har vi lovverksamhet en dag på varje lov. Här kommer en bild från höstlovsdagen, då vi pysslade spöken, monster och vampyrer till halloween!

20171031_130419

 

Vi hörs snart igen!